måndag 27 juli 2020

Ibland tänker jag på Olympe de Gouges


Kommer ni ihåg den skamlösa Olympe de Gouges som försummade sina plikter i hemmet och som ville bli politiker och begick brott? Vill ni imitera henne? Nej, ni vill säkert känna att ni endast är intressanta och värda uppskattning när ni är som naturen har ämnat er.


De här orden uttalades av  revolutionären Pierre-Gaspard Chaumette i Frankrike 1793, två veckor efter att den så kallade skamlösa Olympe de Gouges bestigit giljotinen mitt under franska revolutionens mest radikala och blodiga fas. de Gouges var ett typexempel på en radikal tänkare som genom sina normbrytande idéer väckte ett så stort anseende att det kom att kosta henne livet. 

de Gouges föddes 1746 i en lägreståndsfamilj som dotter till en tvätterska och en slaktare ( hennes egentliga biologiska fader förblir okänd) i södra Frankrike. Redan som 16-åring hann de Gouges bli änka och förlora en son. de Gouges ursprungliga namn var Marie Gouze men efter hennes makes död bytte hon namn till Olympe de Gouges och proklamerade att hon ämnade förbli ogift för resten av sitt liv. Utan formell utbildning flyttade hon till Paris för att bli skådespelare och pjäsförfattare. I huvudstaden deltog hon i den utbredda salongskulturen där hon kom i kontakt med upplysningstankar och idéer. 

Det här ledde till att de Gouges blev politiskt aktiv och  började skriva på ett sätt som i samtiden var både radikalt och uppseendeväckande. Hon tog ställning kring en rad kontroversiella frågor som rörde förlossningssjukhus, slaveri, föräldralösa barns rättigheter samt ogifta kvinnors rättigheter.

1790 publicerade hon en pamflett vid namn Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne, det vill säga Deklaration om kvinnans och den kvinnliga medborgarens rättigheter. Pamfletten var en reaktion mot den officiella deklarationen om mänskliga rättigheter som hade antagits 1789 av Frankrikes nationalförsamling. I sin pamflett kritiserade de Gouges hårt det faktum att kvinnor i Frankrike hade förpassats som passiva medborgare utan medborgerliga rättigheter. Vidare krävde de Gouges civil och politisk jämställdhet mellan könen. I ett av hennes välkända citat  säger hon att  “ En kvinna har rätt att bestiga schavotten. Hon måste få samma rätt att bestiga talarstolen”. Totalt innehåller pamfletten 11 deklarationer som skulle trygga kvinnors rätt till politiskt deltagande, äganderätt, arvsrätt och yttrandefrihet, det vill säga samma rättigheter som hade tilldelats de franska männen ett år tidigare. I den elfte artikeln hävdar de Gouges att kvinnor borde ha rätt att själva offentliggöra barns fäder. Den här artikeln ansågs vara mycket radikal eftersom den innebar att männen till utomäktenskapliga barn i förlängningen skulle vara tvungna att ansvara för de utomäktenskapliga barnen på samma sätt som de ansvarade för inomäktenskapliga.

    de Gouge levde även i en tid då slavhandeln var utbredd och mörkhyade människors värde ansågs vara underlägset vita européers. I sin pjäs L’Esclavage des noirs, på svenska ungefär Förslavandet av svarta, kritiserade de Gouges öppet detta tankesätt och krävde att slavhandeln skulle förbjudas. Pjäsen kom ut 27 år innan slaveriet officiellt avskaffades i Frankrike 1818 och hela 186 år innan Frankrike gav upp sin sista koloni 1977.  

Uttrycket revolutionen åt sina egna barn stämmer väl in på de Gouges. de Gouges skriverier gjorde henne impopulär bland de manliga revolutionärerna som anklagade henne för kontrarevolution. I en tid där tanken  könet som två binära dikotomier var starkt förankrat framställdes de Gouges ofta som en vulgär kvinnoman. Att hon dessutom öppet kritiserade avrättningen av kungen ökade inte heller hennes popularitet. 1793 besteg hon giljotinen och de Gouges motståndare kunde använda hennes exempel som en varning på hur det kan gå om man trotsar den naturliga könsordningen.

 Trots att kvinnor under franska revolutionen kom att få en del ökade rättigheter, såsom rätt till skiljas och att  ärva, förblev de ändå passiva medborgare utan rösträtt. Faktum var att de erhållna rättigheterna endast var i kraft under revolutionen. Vid Napoleons maktövertagande kom kvinnor på många plan att få  en sämre ställning än innan revolutionen och trots att slaveriet avskaffades under revolutionen återinfördes det under Napoleons styre. Revolutionens Frankrike var måhända inte redo för de Gouges  normbrytande idéer men detta innebar inte att hennes tankar kunde fortsatta spridas och fortleva. 151 år efter hennes avrättning, det vill säga 1944, erhöll alla franska kvinnor slutligen rösträtt. Idag betraktar många de Gouges som en av Frankrikes feministiska pionjärer.

  Ibland tänker jag på Olympe de Gouges och på hur hon levde i en tid då ens samhällsställning berodde på faktorer såsom samhällsstånd, kön och ras. Diskriminering var inte endast acceptabelt utan ett tillstånd som ansågs vara givet av naturen och självaste Gud själv. Jag tänker på vilken klokhet de Gouges hade som vågade se igenom samhälleliga normer och vilket mod de Gouges måste ha besuttit.  Jag tänker på hur hon som ensam kvinna öppet vågade  peka ut orättvisor i samhället och ta samhällets mest förtryckta i försvar. 

Om de Gouges kunnat resa till 2020 undrar jag hur hon hade reagerat. Hade hon nöjt konstaterat att samhällsutvecklingen gått till det bättre eller hade hon tvärtom otåligt  ansett att världen ännu har en lång väg kvar innan jämlikhet kan uppnås? Jag tror att Olympe de Gouges hade stått i spetsen för jämlikhetsarbetet. Jag tror hon hade varit med i Black Lives Matter-demonstrationer och Me too-kampanjer.  Vore hon finländsk medborgare tror jag hon utan tvekan skulle skrivit under medborgarinitiativet om samtyckeslagen. Hon hade kanske rent av initierat den? 

Vi lever ett samhälle där alla liv borde ses som jämbördiga men där alla inte är det. Vissa samhällsgrupper har medvetet eller omedvetet gynnats på bekostnad av andra. I en värld där en amerikansk svart man dödas av polisen när han är ute och köper cigaretter och i en värld där kvinnor modigt vågar vittna om upplevda sexuella trakasserier men ändå inte tas helt på allvar önskar jag att fler (män) vore som Olympe de Gouges.



Mera att läsa:


Bring Ove, De mänskliga rättigheternas väg (Malmö 2011).


Encyclopaedia Britannica, Olympe de Gouges.

<https://www.britannica.com/biography/Olympe-de-Gouge


Encyclopaedia Britannica, Declaration of the Rights of Women and of the (Female) French Citizen.

<https://www.britannica.com/topic/Declaration-of-the-Rights-of-Woman-and-of-the-Female-Citizen>


Huffpost, Olympe de Gouges, première féministe de France.

<https://www.huffingtonpost.fr/fadila-mehal/feminisme-olympe-de-gouges_b_8347102.html>


Landes Joan B., Women and the Public Sphere in the Age of the French Revolution (New York 1988).


Liberala kvinnor, Olympe de Gouges halshöggs för sin feminism.<https://liberalakvinnor.se/2009/01/olympe-de-gouges-halshoggs-for-sin-feminism/>


onsdag 5 februari 2020

🌻🌻🌻


Solrosor, solrosor, solrosfält. Fält på fält på fält på fält. Ett hav av tusentals strålande solar som breder ut sig och det var vackert. Jag var nitton år och levde mitt bästa liv i Schweiz. Det var junisommar och jag levde i vetskapen om att det liv jag levat under ett år bara varit till låns. Att jag snart skulle åka hem. Jag stod vid en vägkant och blickade ut över fält efter fält efter fält.
          Det var otroligt varmt den sommaren. Min hy var gyllenbrun, nästan solskadad. Precis som solrosorna på fälten längtade jag efter mera sol. "Jag står på sol, jag går på sol, vet av inget annat än sol." Jag ville ha sol och samtidigt vara stadigt förankrad i marken. "Kan en få båda delarna?", undrade jag. Hur utvecklas en om en sitter fast i sin kropp, gamla tankemönster, gamla städer, gamla rötter? Solrosor verkar ändå kunna växa upp mot himlen.
        Jag var nitton år och ville så mycket men kunde så lite kändes det som.Ville inte bli kvar på samma ställe. Ville allra mest vara en solros.

måndag 9 september 2019

Te, rulltårta, avsked, återseenden och lite snuva


Hörni, det ät inte helt schysst att proklamera för bloggens återfödelse samtidigt som man en månad senare försvinner poff i tomma intet utan att förklara varför. Min ursäkt är lite halvdan. Jag har haft så mycket på gång och innan jag visste ordet av blev det höst och jag hittades i Åbo i färd med mina studier igen. Livet bara hände och här sitter jag nu och försöker bortförklara mig.
        Och då när jag var sådär upptagen med att leva i augusti höll jag egentligen på att packa väskan och åka upp till Österbotten för lite praktik. Min sista jobbdag på museet hade chefen bakat en rulltårta till mig och jag fick sitta och dricka te och äta rulltårta (på kaffepausen då) och vara väldigt nöjd med tillvaron. Det hela var på samma gång lite vemodigt; min sommar på museet hade ju varit så trevlig. Är det bara jag som tycker augustimånaden präglas av en liten sorgsenhet över att sommaren snart är slut samtidigt som man borde vara glad och utnyttja månaden till max?
         Sedan åkte jag som sagt iväg till Österbotten, närmare bestämt Nykarleby, på praktik. Det var väldigt givande och jag kan berätta mer om det sedan. Lite extra kul var det ju att träffa familjemedlemmar, släkt och vänner igen som jag inte sett på ett tag.
        När praktiken var slut tågade jag ner till Åbo, till studier, till vardag och till Rasmus. Det är rätt bra med vardag också. Det enda trista var att jag drog på mig en förkylning som varade hela förra veckan men det är sådant som är la vie antar jag. Vad har ni haft för er?

söndag 4 augusti 2019

En fashionistas bekännelser

Er favoritfashionista med de mycket skarpa, professionella och inte alls gryniga outfitbilderna är tillbaka! Eller tillbaka och tillbaka, i själva verket har hon nog aldrig varit här tidigare men vad spelar det för roll egentligen när hon nu äntligen är här för att prata fashion?
       Jag har ett problematiskt förhållande till kläder. Mode kan vara kul och det är ju härligt att människor kan använda kläder och accessoarer som uttryckssätt MEN jag våndas när jag tänker på klädbranschen. Jag våndas över fast fashion. Jag tycker min rätt att uttrycka mig via kläder inte ska  vara på bekostnad av miljön och kvinnors arbetsförhållanden i u-länder. Ett system som grundar sig på masskonsumtion och utnyttjande av andras länder vill jag inte var med och upprätthålla egentligen. Jag har en ganska lång väg att gå när det kommer till hållbart mode men jag försöker lära och förbättra mig hela tiden.
      Och så är det ju en sån himla tur att det finns loppisar. För även om det säljs en del massproducerade, inte så miljövänliga kläder på loppis så inbillar jag mig att det är bättre att handla begagnat än att jämt och ständigt köpa nytt. På senaste tiden har jag gjort en del fina loppisfynd så eftersom ni alla antagligen är väldigt nyfikna på vad jag har på mig om dagarna får ni nu ta del av mina kap.

Den här klänningen, som egentligen inte är någon klänning utan en tröja och en kjol, är mitt sensate fynd och kärlek. Jag gissar på att den är en skapelse från 1900-talets senare hälft men eftersom jag för tillfället är besatt av den danska teveserien Badhotellet som utspelar sig i slutet av 1920-talet låtsas jag att klänningen är från just den epoken. 

För tre euro har jag fått ett par sandaletter också. Dom har jag använt så otroligt mycket i sommar. Jag är lite klumpig och snavar lätt så de är tyvärr redan lite slitna men det gör inte så mycket, jag ska försöka att snava mindre i framtiden.

Jag är så förtjust i skorna att jag bjussar på en till bild. Varsågoda!

Ännu en klänning. Av någon anledning kände jag för att den här bilden skulle vara i svartvitt så nu kan ni inte se den fina mörkblåa färgen klänningen har. Jaja, such is life. Jag tror den är handsydd och från 1960-talet.

Fynd nummer fyra är en vit blus. Den har också blivit en sommarfavorit. Det har alla som umgåtts i min närhet antagligen lagt märke till.

Sist men inte minst har vi en plisserad kjol. För några slantar har jag fått en kjol tillverkad i Finland och eftersom arbetares rättigheter är helt okej i detta land är jag glad. På bilden står jag på tå för att ge illusionen av att jag är längre än vad jag är. Långt är tydligen snyggt.

Fast oss emellan är jag på den lite kortare sidan. Det kan bli vår hemlis men jag är faktiskt 158,5 centimeter. Enligt statistik från Wikipedia var kvinnors medellängd i Finland år 2004 166 centimeter vilket ju gör mig relativt kort. Jag kollade upp att i Ghana var medellängden 158,5 centimeter så kanske jag borde åka dit om jag bättre vill smälta in. 

Det här var mina senaste fynd (den vita tröjan på de två sista bilderna är också från loppis men eftersom den inte är till kategorin "senaste" uteblir den nu). Hasta la vista!


lördag 3 augusti 2019

Villkorslöst


När jag var yngre var ett av det bästa jag visste att rita och måla. I lågstadiet och högstadiet var teckning och bildkonst ett av mina favoritämnen. Jag var väl okej på att rita, varken jättedålig eller alla bäst (jag har dock för mig att jag i lågstadiet ändå lutade mig mot den bättre skalan om vi ska vara sådana) men huruvida jag kunde klassas som en lyckad eller misslyckad konstnär var inte så värst väsentligt för mig. Att teckna var ju helt enkelt kul.
        Sedan när jag kom upp i äldre tonår tappade jag intresset för tecknandet. Jag var lite för otålig och orkade inte öva för att bli bättre. Sedan var det en grej som sved lite mer; fastän jag övade och övade blev jag aldrig riktigt så bra som jag ville. Jag jämförde mig med andra, låt oss säga mer begåvade individer, och kom fram till att jag inte var lika bra som dem och därmed inte berättigad till att fortsätta tecknandet. Det var inte roligt längre.
        Igår började det dock klia lite i fingrarna och jag bestämde mig för att lite halvhjärtat rita av min vissnande krukväxt som tills vidare tappert stoltserar på köksbordet. Jag ritade några streck och det kändes så väldigt kravlöst. Jag behövde inte bevisa min (o)förmåga till någon, varken för mig själv eller någon annan. Jag minns att jag tänkte att det är såhär frihet måste kännas. Att bara få göra något helt för sig själv för att det är kul. För en liten stund kändes det precis som när jag var liten och satt och ritade.

fredag 2 augusti 2019

En simpel ofrälses resa till ett slott

Min vän Linnea som jag nämnt i ett tidigare inlägg har gått och blivit slottsfru på äldre dagar (okej, kanske inte riktigt så gamla dagar men ändå). Även om jag själv är mycket ofrälse och inte en endaste blå droppe blod rinner genom mig beslöt jag mig igår för att bege mig mot min gamla arbetsplats Kastelholm för att hälsa på Linnea, eller Katrina Stenbock som hon nuförtiden heter.

Katarina Stenbock var Gustav Vasas tredje, och sista fru innan han kolade vippen, och tillsammans vistades dom en del på Kastelholms slott på 1500-talet. Det var verkligen en ära att delta i en guidning av drottningen själv må jag säga.

Dramaguidningar är så roliga. På Kastelholm varvades berättelser om häxförföljelser och Erik XIV:s förgiftning genom en eventuell ärtsoppa. Spännande, spännande.

Till alla dem som säger att det var bättre förr undrar jag om dom syftar på att klädmodet på 1500-talet var bättre än dagens fast fashion? Det ser ju ganska coolt ut med krage och päls och en hätta med pärlor på liksom.

Fina, fina Kastelholm och fina Sunds kommun. Uppe på slottsmuren har en utkik över området där jag bodde för två somrar sedan. Där någonstans bland träden hade jag mitt hem och det var så mysigt så.

När guidingen var slut strosade jag omkring lite på området och  träffade en och annan gammal kollega som bjöd  mig på en nybakad kanelbulle. Sen när det blir höst ska jag också baka massor med kanelbullar.

Det var ganska nostalgiskt att besöka Kastelholm och Jan Karlsgården igen. Trots att jag endast jobbade där en säsong var det en fruktansvärt rolig sommar med massor av fina människomöten. Sådant blir man glad av! När kvällen kom for jag och Linnea, hon brukar avsäga sig drottningtiteln om kvällarna, ut och ro men det är en annan historia.


onsdag 31 juli 2019

Myter om Henrietta Lindgren

Har ni någonsin stött på vänner och bekanta som hyser tankar om er som egentligen inte är sanna? Först hade jag tänkt använda ordet fördomar men eftersom jag tycker det har en så negativ klang väljer jag att använda ordet myter istället. Ni vet, sådant som folk kanske antar om er men som egentligen inte är sant. Har ni märkt några myter om er själva? Jag försöker lista några om mig.


Myt #1: Jag vill leva på 1950-talet. Nej, det vill jag faktiskt inte. Jag är rätt säker på att vardagen i Finland på 1950-talet inte var lika glammig som modetidningen Vogues omslagsbilder var under den  tiden. Jag vill leva i en tid där jämlikhet och rättvisa råder så gott det bara går och jag vågar påstå att 1950-talet kan ha producerat en av de mest begränsade könsrollerna någonsin. Hejdå mångfald och Hej begränsning liksom. Även om det finns  en hel del elände i dagens värld väljer jag nog den framom 1950-talet. Om jag minns rätt var åren mellan 2004-2009 också ganska bra så alternativt skulle jag vilja återuppleva dom. 

Myt #2: Jag kan franska. Har en en blogg döpt efter ett franskt citat borde det ju vara förväntat att skribenten behärskar detta språk. Det gör jag ju inte. Eller jag gjorde det helt okej i gymnasiet och under mitt au-pair år men sedan när jag inte övade och repeterade glömde jag helt enkelt bort hur man böjer franska verb. Det här harmar mig ganska mycket faktiskt och kanske jag någon dag försöker återuppliva den franska grammatiken. I dagsläget kan jag konstatera att det är en myt att jag kan franska.

Myt #3: Jag älskar te. En del kanske tror att jag älskar att kura ihop på soffan med en bok och en kopp te. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. Jag älskar inte te samtidigt som jag inte hatar det. Det är en helt okej dryck. Är jag på humör är det riktigt gott och ibland felar jag inte alls för te.

Myt #4: Jag gillar inte träning. Sanning med modifikation. Jag gillar ju faktiskt inte boll- eller lagsporter så väldigt mycket. Däremot påstår jag att jag kan vara ganska hurtig och träna cirka fem gånger i veckan om jag bara vill. Jag är nog inte någon superhulk men att röra på mig är ändå kul. Hela två gånger jag också sprungit 22 km. 

Myt #5: Jag odlar tomater på balkongen och har en massa krukväxter. Okej, den här myten önskar jag var sann. Jag vill jättegärna ha gröna fingrar och kunna äta egenodlade tomater. Tyvärr har växter en förmåga att dö i min närvaro. Det här är något jag planerar jobba bort (jag skriver det här med en vissen krukväxt på köksbordet).

Myt #6: Jag är yngst i familjen. Jag har två systrar och är själv mittenbarn.  Min lillasyster är dock ett och ett halvt huvud länge än mig vilket kan skapa förvirring.

Myt #7. Jag lyssnar nästan endast på The Beatles för att musiken var bättre förr. Jag tror nog jag inte har någon musiksmak alls. Jag lyssnar på allt från Eminem till Lill-Babs till The Beatles till swingband från 1940-talet. Det bästa med att leva nu är att man kan välja mellan så mycket bra musik.

Sådärja, det var ganska kul att försöka klura ut några myter (jag måste erkänna min lillasyster hjälpte mig en del). Som kontrast till det här kan jag till en annan gång försöka lista några sanningar om mig. Stay tuned liksom.